Det har varit lite segt här på bloggen måste jag erkänna. Har varit en hel del skolarbete att ta hand om så jag skyller på det. Men nu är jag ledig igen och nu kan jag ägna mig åt att underhålla er med mina klumpigheter.

På tal om klumpigheter så har jag slagit i, haft ner och gjort illa mig en hel del idag. För de först har jag också två blåmärken sen tidigare. Ett på höften och ett på vaden. Jaa, i alla fall, idag lyckades jag ha ner filmerna 3 gånger, jag slog i tån i en kartong 2 gånger, jag slog i tån i ett stolsben en gång, jag slog i knät en gång i en stol... hmm, jaa det var nog allt. Ibland blir jag faktiskt själv förvånad över hur jag lyckas.

Jaa, fobier är ett skumt fenomen. "stark (o. tvångsartad) rädsla l. ängslan för vissa bestämda saker, förhållanden l. situationer." kan man läsa om fobi i ett svenk lexikon. Varför jag tar upp detta är för att jag tänkte bjuda på min fobi. Varsågod och skratta, jag bjuder!

Japp, min allra högsta fobi är alltså duvor. Eftersom dom inte är särskilöt rädda för människor så kan dom komma hur nära som helst också! Och så kan dom komma flygandes när man går på stan och flyga nästan rätt in i huvudet på en. INTE OKEJ! Dom försöker alltid ge sig på mig och tro att dom äger stället. Och vad gör dom på stan? Kan dom inte hålla till i skogen där dom hör hemma!
Duvor är äkliga små djur som inte har respekt för någon! Därför ska dom bannlysas från stadens centrum! Om jag får bestämma det vill säga..

Vad är ni rädda för?

Har nu precis vaknat och pallrat mig upp till vardagsrummet. Sitter och tittar på Mia Skäring och hur hon berättar om sin barndom och hennes pjäs "dyngkåt och hur helig som helst". En brutalt ärlig pjäs om livet och dess upp och ner gångar.
Hon berättar även om sitt eget liv och hur det varit. Bulimi, anorexia, fattigdom är bara några saker som hon tar upp. Jag tycker det är härligt att se att det inte bara jag som är lite skitig av sig. Hon vågar stå upp och sätta upp en pjäs som är ärlig, brutal och som innehåller sånt som vi gärna soppar under mattan. Brutalt ärlig helt enkelt.

Måste erkänna att jag känner igen mig väldigt mycket i det. Inte hennes hemska uppväxt utan det här brutala. Jag är som jag är, lite brutal, rapar, fiser(självklart inte offentligt). Jag sitter hellre skräddare än med benen i kors. Jag bjuder på mig själv och fular mig hellre än att försöka rita upp en bild av nån jag inte är. Jag är den jag är helt enkelt, that's it! Dom som inte klarar det behöver heller inte blanda sig i mitt liv och den jag är. Ingen kan få mig att vara någon annan!