Vart är vi påväg?
Jag har haft lite probelm med min iPod nämligen. Jag kan inte ladda ner appar, vilket var en av anledningarna till att jag köpte den. Jag är ju lite av en spel nörd av mig så det skulle ju bli perfekt för mig tänkte jag. Spel och musik i ett liksom.
ANYWAY, det går som sagt inte. Så jag provade att gå in på våran Apple Store i centrum för att få lite hjälp. För det första så var det jättedåligt bemötande, ingen bra service eller glada miner eller hjälpsamma säljare. Fick lite råd i alla fall, prova ladda ner i iTunes store och synka över till iPoden, prova uppdatera den(vilket inte går då jag har för gamla versioner av allt!). Inget av detta funkade och jag sitter fortfarande med mitt problem. Så jag gick in igen.
Den här gången rådde hon mig att ringa till Apples Support. Vilket egentligen är en betaltjänst(!!!) men att jag kunde prova att höra med de. Fine, tänkte jag. Jag provar väl.
Satt nyss och ringde till de. Och det blev samma illa bemötande där, dryg och grinig tjej möter mig i luren. När hon säger att jag ska betala 339 SVENSKA KRONOR för att få hjälp med mitt problem brister det för mig.
Jag förstår verkligen inte helt allvarligt varför jag ska betala 300 spän för att få lite hjälp. Är det verkligen så man behandlar sin kunder som omsorgsfullt köper ens produkter? Jag fattar inte riktigt grejen med det liksom, måste man vara rik för att bli bra behandlad eller? Skit besviken faktiskt, jag som var så nöjd med min iPod känns nu helt oanvändbar. Nej, inte helt såklart men nästan, apparna var liksom en utav applikationerna som jag faktiskt ville ha.
Det är så trist att samhället ska bli såhär. Helt omänskligt och att allt bara handlar om pengar. Varför? Så som det ser ut nu blir de rika rikare och de fattiga fattigare. Blir faktiskt allvarligt ledsen för det. Tycker det är sjukt och hemskt att ett samhället ska vara så.
Bara så fruktansvärt sorgligt.
PS. Någon som vet svaret på mitt problem är glatt välkommna att skriva en rad eller två som kan hjälpa mig! DS.
Sömnig eller bara gammal?
Är väldans trött för tillfället, och ser ni vad klockan är. Precis, klockan har inte ens slagit nio. Tror jag bröjar bli gammal eller nått. En riktig gammal kärring som sitter och stickar på dagarna och går och lägger sig innan tio på kvällarna. Det é jag det!
Jaja, godnatt!
Skumt det där med kärlek
Varför detta händer har nog väldigt mycket att göra med den boken jag läser för tillfället. Ni vet den jag skrev om härom veckan. Hur hon träffar sitt ex igen och hur han tar över hennes tankar totalt osv. Jag skulle ljuga om detta inte fick mig att börja tänka. Var det verkligen rätt? Hur skulle jag reagera om jag träffade honom efter en 5-10 år? Skulle det funka då? Varför sitter jag och tänker på allt det här egentligen????
Att göra ett uppbrott med en pojkvän är alltid tufft, även om det slutar fredligt eller inte. I mitt fall slutade det väldigt fredligt. Vi var båda med på det och det var det bästa för oss båda. Därför är det så förbannat jobbigt med sådana här drömmar som jag hade i natt. Det får en att börja tänka ännu mer, vilket inte är kul alls. Minnen som fladdrar förbi för ögonen, känslan av att ha honom nära, känslan av att vara älskad.
Trots alla tankar så vet jag, innerst inne, att det var det bästa för oss båda. Man kan inte vara ihop med någon som bryter ner en själv och ens personlighet. Så något som jag ändå måste tacka mitt ex för är att efter vårat uppbrott har jag blivit en starkare människa. Jag har gått med ryggen rakt ur det här och känner hur jag växt både i min personligheten och i min självkänsla. Om det inte vore för honom skulle jag nog inte vara den jag är idag.
Min dröm lär inte släppa mina tankar på ett tag skulle jag tro. Men en sak är jag hunda procent säker på. Vårat uppbrott var inget misstag. Det var ett kliv framåt för mig, och förhoppningsvis för honom också, och jag kan bara se tillbaka på vårat förhållande med en glad tanke om att det var en otroligt fin tid vi hade men som inte höll längre. Så är det och jag vet att jag kommer hitta kärleken igen, och förhoppninsvis inom en snar framtid.
Krönika till journalistiken
Alla hjärtans dag. Varje år blir det samma sak. I affärerna syns nallar, hjärtan och rosor. En dag om året som är tillägnad kärleken, och varje år firas den med blommor, gulliga kort och flotta måltider. Och varje år spenderar singlarna den hemma med ett glas vin och lyssnar på Ronan Keating eller ser en film med Hugh Grant vilket slutar med att de gråter sig till sömns.(Tro mig, been there done that!)
Alla hjärtans dag har blivit allt för materiell. Bland sina vänner har det till och med blivit som en tävling, vem kan ge sin partner den allra finaste presenten? Vem är det som visar sin kärlek bäst? Vem bjuder på den flottaste middagen? Vem köper det dyraste smycket? Årets finaste dag har nu blivit ännu en dag då folk ska kunna skryta med sina pengar, visa upp sin förmögenhet då man bjuder partnern på både det ena och det andra.
Man har tappat själva kärleken bakom tanken med alla hjärtans dag. Man har tappat det som egentligen var meningen med denna dag. Det som egentligen betyder något.
Min alla hjärtans dag kommer spenderas först i skolan sen hemma med familjen. God mat, kanske en film och sedan läggdags. Under dagen kommer jag skicka ett sms till pojkvännen med tre simpla ord. ”Du är underbar”.
Sluta lägg en massa pengar på presenter som du egentligen inte tänkt igenom. Ge ingenting bara för att det ska se bra ut. Om du ska ge något så ge något du menar, något som kommer direkt från hjärtat. Det kan vara en blomma, det kan vara en middag, det kan vara ett sms eller en puss. Det behöver inte vara något som sticker ut, något dyrt och framför allt inget som visar något annat än att du älskar din partner.
Om du är singel så tänk inte på att du är ensam för det tror jag inte du är. Alla hjärtans dag handlar inte bara om sin kärlek till en partner nämligen. Spendera dagen med de som betyder något för dig, det kan vara dina föräldrar, dina vänner, ett syskon, ett husdjur. Visa de du älskar att du verkligen uppskattar de, en sådan sak betyder så mycket mer än en flott middag där de serverar allt för lite mat på en allt för stor tallrik.
Spendera dagen med de du älskar, de som betyder något för dig och försök inte visa upp dig på något sätt med pengar och ”flottighet”. Nog ingen som riktigt bryr sig egentligen.
Du behöver inte visa hur stor din plånbok är. Det tjänar inget till. För, som prins Daniel sa, störst av allt är ändå kärleken.
Den man älskar
De träffas, tar en kopp kaffe tillsammans, små pratar lite och de bestämmer sig för att försöka vara vänner. Vilket är lättare sagt än gjort för henne.
Hon berättar hur deras förhållande var; hett, passionerat och hur hon skulle kunna göra allt för honom. Hur hon så fort Leo ringde och frågade om hon kunde komma över, släppte allting och åkte direkt. Hon berättar att hon inte alls var särskilt intresserad av att göra en karriär och känna massor med pengar. Hon hade ju honom, allting löste sig så länge de var tillsammans.
Men passionen trappas ner efter ett tag, det blir allt mer och mer tjafs som ledce in till stora bråk. En dag, mitt under ett sånt här bråk testar hon en ny grej. Hon provar med utpressning. "Det funkar inte längre, jag orkar inte med det här." Innerst inne hade hon hoppats att han hade sagt ifrån. Att han skulle få en klarhet i det hon sa, att hon inte ville att han skulle bete sig så här, att han skulle fatta att hon menade allvar. Hon hade hoppats på att han skulle protesterat, ha sagt ifrån, börjat gråta, bönat och bett om att det visst skulle gå.
Men det gör han inte.
Istället går han med på det, säger att det är bäst så. De skilljs åt med ett tafattigt hej då.
Flera år senare har hon gått vidare, hon lever ett lyckligt liv med sin man och älskar honom över allt annat. Men efter den här dagen då hon möter Leo igen kan hon inte glömma honom. Den passion och kärlek som de faktiskt hade en gång. Kan den återupptas? Hon älskar min man men varför kan hon inte sluta tänka på honom?
Att ens allra första kärlek är som starkast har jag inget tvivel om. Hur man kan älska den personen så hårt, så passionerat, och att man verkligen kan göra allt för den personen. Men jag tror inte att det är en äkta kärlek. Den får en själv att gå in i en rosa bubbla där man bara ser sin partner. Man ser inte sig själv utan tänker bara på sin partner. Och någonstans på vägen tappar man bort sig själv.
"The first cut is the deepest". Både när det gäller kärleken och uppbrottet efteråt. Men efteråt, när man tagit sig upp ur gyttjan, ställt sig upp igen, starkare än innan. Inte förens då kan man hitta den äkta håller-livet-ut kärleken. Den är inte på samma sätt heller. Den är mer djup, mer respektfull. Det är inte alls samma passion och inte alls samma "jag släpper allt för din skull" kärlek. En kärlek som byggs på djup vänskap och det är den kärleken som är den äkta.
Och det är den som är den allra bästa!
Rekommendation till folk med smärta i halsen
Jag provade med en kopp te, två koppar te. Det hjälpte för stunden men strax efter att koppen var tom kom smärtan tillbaka. Jag visste att jag hade en rulle halstabletter någonstans men kunde påminna mig om att jag packat ner de i någon låda och att pappa redan åkt ut med den kartongen till huset.
Hela dagen sitter jag där, i soffan under ett varmt täcke med många ängsliga tankar till mig själv. Men då när pappa kommer hem efter ett par rundor till huset får jag en förfrågan om jag ska följa med ut igen. Ja, självklart! Nu får jag mina tabletter!
Och det är inga vanliga tabletter. Det är Zyx halstabletter, smärtlindrande för halsen. Efter en tablett, med en syrlig citronsmak, så kan jag nu sitta i skrivande stund och dricka Pepsi utan att känna att kolsyran bränner sönder halsen. Utan att känna något i halsen alls!
Helt. Jävla. Underbart!
Sen får vi ju se hur jag känner mig i morgon. Men det är en annan femma!
