Har nu precis vaknat och pallrat mig upp till vardagsrummet. Sitter och tittar på Mia Skäring och hur hon berättar om sin barndom och hennes pjäs "dyngkåt och hur helig som helst". En brutalt ärlig pjäs om livet och dess upp och ner gångar.
Hon berättar även om sitt eget liv och hur det varit. Bulimi, anorexia, fattigdom är bara några saker som hon tar upp. Jag tycker det är härligt att se att det inte bara jag som är lite skitig av sig. Hon vågar stå upp och sätta upp en pjäs som är ärlig, brutal och som innehåller sånt som vi gärna soppar under mattan. Brutalt ärlig helt enkelt.

Måste erkänna att jag känner igen mig väldigt mycket i det. Inte hennes hemska uppväxt utan det här brutala. Jag är som jag är, lite brutal, rapar, fiser(självklart inte offentligt). Jag sitter hellre skräddare än med benen i kors. Jag bjuder på mig själv och fular mig hellre än att försöka rita upp en bild av nån jag inte är. Jag är den jag är helt enkelt, that's it! Dom som inte klarar det behöver heller inte blanda sig i mitt liv och den jag är. Ingen kan få mig att vara någon annan!